Januari började med
flera härliga middagar med familj och vänner + underbara Möller.
Så var det dags att åka tillbacka till Geijer med en klump i
halsen och hjärtat i handen. Jag hängde mycket med den underbara skåningen som
förgyllde min vardag och va det finaste stödet i kaoset J Lyssna på Pocketful of
sunshine, gick många promenader, hade många
t-tistadgar, grymma fester och många många glas vin. Första
kvällen tbx på skolan bar jag mustasch och föll tillbaks i armarna på denna
charmerande smålänning, där jag stannade med glitter i ögonen. Troili, Tunström, Batman med basröst,
ateljén, super brunch, pannkakor i köket och en cigg eller två i den
stjärnklara natten lättade mitt sinne och förgyllde vardagen.
Februari Började med skit, en fet smäll i ansiktet.
De e sant, det hände igen.
Månaden fylldes av tårar, förnekan av mitt mående, med
masken på så använde jag mycket olika tröstmetoder som alkohol, toast, en jämtlänning,
någon göteborgare, fester, shots och självklart vänner. Hade en epic förfest
med alla brudarna på mitt rum, för en kväll utan drama. Promenerade och drack
mängder av te med Olivia som blev mig en närmre vän och det är jag väldigt glad
för. Gick på Veronica Maggio i karlstad, grillade, shoppade och drack öl,
hängde med mina två bästa värmlänningar, kysste en random
och berättade på fyllan och villan om mina känslor och avslutade februari i en
smålännings säng. Igen..
Mars var ändå lite lättare, jag ignorerade
pojken som fått mitt hjärta smärta. Dom fantastiska värmlänningarna var åter
igen min räddning, dom fanns där hela tiden precis som idag. Brorsan hälsade
på, även mamma J
Det blev en hel del picknickar/frukostar utomhus, Pettersons, vattenpipa, sökte
massor av jobb, målade och så firade vi Olivia med en tripp till utkikstornet.
Jag intalade mig själv att allt var bra, att jag var stark och att de spelade
ingen roll, jag spelade min roll. Något jag inte förstod var att det skulle
kosta mig mer än jag fejkade för.
April kom med
våren på riktigt, jag fick håret klippt och färgat av skåningen :* Tackade fett
nej till allt brud tjafs och höll mig ganska mycket för mig själv. Sket i allt
och alla, gjorde som jag ville. Inte det bästa beslutet kanske, men jag gjorde
vad som krävdes för att hålla fasaden.
Jag hjälpte mr O fixa håret en kväll.. skrattade, drack öl
och glömde helt varför vi slutat ses Jag ville inte gå, aldrig igen. Så jag
stannade. Dagen efter drog jag och Moa på roadtrip, arbetsintervju stod på
schemat. Vi drack hejdlöst med powerking, öste musik, körde och körde, klappade
små lam och fick jobb på Öland, skit i sthlm! O överaskade mig gång på gång,
under bar himmel på en åker bestämde jag mig för att njuta, hur krossad jag än
skulle bli, för hoppet e det sista som lämnar en och jag ville så gärna tro.
Jag log, ända inifrån! men försökte hålla mig cool, jag vill ju inte skrämma bort
honom igen. Jag föll, och hela tiden försökte jag hålla andan.
Barfota-vår-promenader, så minnas jag april.
Maj var bara bra
på alla sätt. Grillfester i mängder, skräck med 2kg godis, pojkarna på förfest
hos mig, tegelfest, snygga bilar, gott sällskap, Ted Gärdestad på en filt,
balen, soluppgång på taket, fester, min o Linas keyboard jam, glass, hålla
handen, sommarben, utkikstornet, kärlek.
Juni nu var dom
sista dagarna på Geijer och ingenting kan jämföras med denna nivå av glädje,
kärlek, sorg och mängder av frågetecken, men ändå bara så mycket tacksamhet.
Jag åkte hem för att ha vernissage, var hemma i fem hela
dagar. Sen packade jag väskan för Göteborg, fyra dagar och jag hade det helt underbart.
Utsikten över staden, parken, universeum, kardborredräckten (jag trodde jag
skulle dö ;) kvällen hos L o C, pzon pojkarna, natten, spårvagn och dig i min
hand. Så bra, men ändå kunde jag inte skaka av mig känslan, Evelina du skulle
ju bara le. Le! Så var det hem, packa up, packa om och flytt till Öland.
Sommaren hade ju ändå en fantastisk start att bli
fantastisk.. vatten, sol, bra jobb, solnedgångarna, två toppen brudar. Första
kvällen på stranden kommer jag aldrig glömma, vi var alla så lyckliga! Kära,
sand under fötterna och vin i blodet. Cykelturen hem och Moas dyk ner i diket
får mig ännu att skratta högt och sakna er så. I ett av dom
konstigaste/jobbigaste samtalen i mitt liv skulle jag efter många om och men få
höra: Vi Kör! Som jag väntat..
men va!? Hörde jag rätt? Men allt som juni kunde lova,
skulle snart dö då en ny månad kom..
Juli
Första dagen
på månaden och ikväll skulle vi ses, han kommer hit, till ön, till mig!
Jag kunde aldrig riktigt ta på det, att du va här. Efter all
skit som passerat sedan september.
Men det tog bara två dagar och sen va allt borta igen, efter
mer en ett halvår av att bara ha ögon för dig, så försvann du. Stängde dörren
och sa hejdå, jag har aldrig känt mig så korkad.
Här försvann jag, här raserade hela min fasad som jag hållit
så länge. Jag ville krypa under en sten å aldrig låta någon se mig igen. Så jag
gjorde så som jag gjort så många gånger i mitt liv, jag stängde ut dom som var
mig närmast och stängde alla dörrar plus fönster. Jag blev till ett skal. Allt gjorde
mig ledsen, allt påminde mig, allt var skit och jag ville inte vara jag.
Några timmar om dagen orkade jag lossas, ta på mig sminket
och ett leende med det. Men jag höll mig långt ifrån alla som lyckades se
igenom, de gick inte. Bara bit ihop, snart får du åka hem och gömma dig på
riktigt.
Augusti
Tio dagar
var allt jag behövde bita ihop. 25 år, dödsångest, krossat hjärta, vilse,
panikångest, tomt skal, grå, så grå. Min favorit månad på året spenderades i
mjukiskläder, framför tv´n. Jag plöjde säkert 5 säsonger av 6 olika serier, jag
gjorde inte mycket annat. Duscha och åt mat gjorde jag bara för att inte få
några frågor. Jag försökte med nya grejer, men de va snarare blåa eller grå
mjukisar idag? Jag såg ingen mening med att flytta mig.
Jag försökte med tjejmiddag, bio, ny frisyr.. men inget
snuddade vid mig. Musik funka inte, penslarna ville jag inte ta i. jag våga
knappt se någon i ögonen, kanske ser man hur tom jag e.
På släckt träffen fråga någon hur jag mår, å jag orka inte
ens säga bra.. jag bara stod där tills det blev tillräckligt obekvämt för den
andra att gå. Jag kände ingenting alls. Bokade resa!
September
Jag
flög till Bulgarien med min bästa syster! Den här resan var nog det som fick
mig på rätt spår igen och jag tackar Ida för att hon orkade med mig. Vi
promenerade, drack drinkar, åt gott, pratade, sov, badade, åt, drack drinkar,
promenerade mera osv. Men varje kväll fick hon se mig gå från skratt till
tårar. Allt jag hållit tillbaka, allt jag inte kunnat förstå, allt jag känt,
alla fel jag gjort, allt jag förlorat. Så näst sista kvällen bestämde jag mig
för att det va sista kvällen jag grät mig till söms, nu var det nog. Så jag tog
bort allt som påminde om dig, de gjorde för ont och jag kunde inte förstå, de
va ändå bäst så.
Jag landade hemma, tog en helg med älskade Jenny och Mangs,
som jag behövde dom fast jag inte kunde förstå själv. Det hände ingen drastisk
skillnad, jag hitta tbx till mjukisarna och tv soffan. Men det kändes lite
lättare när jag inte snubblade över ditt namn konstant. Åkte till Arvika och
Geijer, kära Värmland du har satt spår i mitt hjärta. September tog fort slut
och höstmörkret jag känt i veckor kom att bli vardagen. Tack o lov hade jag
bokat ännu en resa,
så jag räknade ner..
Oktober
Och
London! Min favorit stad och härliga Olivia. Nästan en vecka strosade jag i
Camden, shoppade på Oxforde street, besökte min favo pub B@1 i soho, pratade
med en kär vän som kände ganska lika som mig i många delar av livet, Covent
garden, food market, fängelse museum, Big ben, sushi och Camden, kära Camden!
Precis till att min attityd vänt till det mer positiva och
inte fullt så hopplösa energilösa jagét, ringer dom från Karlstad och undrar om
jag kan provjobba. Jag tevekade faktiskt ett tag, tills min kloka mor sa: o,
vad har du att förlora?! Du ångrar bara det du inte gjort. Åh,de e så sant!
Provjobbade torsdagen, sov hos ängeln M, fick jobbet på
fredagen och flyttade upp på söndagen! BOOM!! I min dagbok har jag summerat:
Oktober, du blev nog min räddning tillslut, vilka jävla månader som passerat.
Jag har levt i en gråzon, under svarta moln, men nu är solen här i höstens alla
färger. London, Olivia, nytt jobb, ny bostad och jag tror att livet är tillbaka
på rätt bana igen.
November
Nystart
och avslut. Nytt, nytt, nytt! Och så krambathelgen. Måste säga att de på något
sätt var mer ett avslut, än själva avslutningen. Nu har jag hunnit smälta att
det är över, tiden på Geijer är förbi och det är helt okej. Jag börjar bli
okej. Något som grämer mig dag och natt är något jag inte kan påverka, jag har
förlorat vänner som gjort valet att inte känna mig längre, ärligt talat tänkte
jag ganska länge slänga bort mig själv också, men jag är väl den ända som
faktiskt måste leva med mig själv. Det behöver inte ni. Jag har sagt förlåt,
jag menar det. Men mer kan jag inte göra, jag är definitivt långt ifrån perfekt
och klyschigt men sant, jag är bara människa. Jag förväntar mig inte att någon
ska förstå, det jag inte förstår själv.
Men jag saknar er och jag kommer alltid minnas hur ni var
där, i sol och regn. Tack!
December
Jag är
inte klar, jag är inte hel, jag kanske aldrig blir det. Men va fan, en tappad
vas kan fortfarande hålla världens vackraste blommor med lite hjälp och klister
;)
Jag har ett superkul jobb, jag har goa kollegor, jag bor i en
fin stad, jag har många nya och minsta sagt många gamla vänner. Jag har kommit
min familj närmre, fast jag bara bor längre och längre bort hela tiden. Jag har
ingen aning om vad som väntar, och jag hade ingen aning om att 2014 skulle
kunna bli såhär. Men Nytt år, nya tag.
Jag sparar på alla fantastiska minnen och människor, jag
väljer att minnas allt vackert och fult med lite extra glitter, för sån e jag.
Trotts allt det gråa har jag inte känt så mycket känslor, på så många olika
nivåer, med såna otroligt olika utspel på ett och samma år.
Jag ångrar ingenting. Tänk vad man lär sig!