Jag vet att jag inte är ensam, men ibland tappar man hoppet och då är det fint att veta att man har någon där. Jag står närmare botten på stegen nu och problemet är att jag är så jävla rädd för höjderna.
Jag tänker bara på hur ont det ska göra att ramla från toppen.
Men jag ska försöka klättra sakta och säkert utan livlina.
Jag har inte gett upp hoppet men jag har riktat blicken neråt och tänkt att där uppe kommer solen bara blända mig, lika bra att stanna i skuggan av alla andras lycka.
Och som vanligt har du rätt vännen min, allt behöver inte hända nu, nu, nu.
Men ibland känns allt bra så jävla mycket sen, en annan gång, när jag har tid, i ett annat liv.
Allt tid finns i världen, men samtidigt kan jag dö idag.
Jag har aldrig lärt mig att hitta balansen där i mellan.
Ena dagen känner jag mig last gammal och undrar varför alla andra kan ha både karriär och familj.
Nästa dag tycker jag att jag kan ta varje dag som den är. Men jag menar, ska man sova, vakna och vänta på att få somna igen så kanske inte det direkt är att ta en dag i sänder. Men livet ska väl levas för att lära. Jag tackar för min fina vän och nyper mig i armen när jag börjar dala.
Men fisken måste väl hämta syre någon gång, fågeln landa och jag leva.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar