I fredags fick jag ett samtal på jobbet av min kära vän Johanna, en av dom få vännerna jag har kvar från åren i gymnasiet. Jag svarar glad av att få ett samtal av henne, men det ända hon säger mig är att:
David är död, vet du något? Jag blir arg. Vad är det hon säger, här står jag fast på jobbet, den ända som kassan. Vad är det du säger? RB är död. Jag säger hejdå lite sur och återgår till kunderna och tårarna börjar krypa fram, men jag stänger av. Jag har stängt av tills idag då jag läst och tittat på bilder på dig.
Rb, vad hände? Vart är du? Jag kan inte förstå. Varför har jag inte träffat dig på så länge??
Tårarna bara strömmar ur ögon vrån och jag vet inte vad jag ska säga, vem ska jag prata med.
Ingen här vet vem du var för mig, ingen här kände dig. Ditt underbara du.
Jag vet inte vem jag ska ringa och minnas dig med för jag har inga kvar.
Jag har förlorat alla dom som är dina fantastiska vänner.
Det gör så ont att veta hur du lämnat dom och alla andra som varit en del av ditt liv.
Men jag hoppas att du vet vilka stora och fina minnen du lämnar kvar.
Du var kung på dansgolvet, den knasiga esteten, pojkarnas mys gubbe och flickornas poet.
Jag har haft turen att var en av dom flickorna du skämt bort och jag tackar för det.
Jag har även fått vara din vän och jag vet hur fin du är.
Ikväll ska jag åka till Johanna, vi ska tända ljus för dig. Skratta, gråta och minnas.
Jag precis som alla andra hoppas att du har det bra där du är, men önskar ändå i hjärtat att du varit här.
Jag spelar låten Must get out och tänket på dig.
För fyra år sen spelade du den för mig när jag skulle somna i din famn.
Tack för att jag fick lära känna dig /Evelina
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar