Håller om dig, håller av dig, håller avstånd.

Sitter i en busskur i Södertälje och känner mig grå. Här har tiden stått still. Regn på den svarta asfalten, gråputsade hus, gråa moln, betong, sement, plåt, sten. Grått, grått, grått. Tio veckor går väl ganska snabbt, lr? 

De slutade så himla fint. Slutade, ja de e väl det jag börjar förstå. Men de har inte riktigt sjunkit in. Att de inte ska vara som förut. Kanske till de bättre o kanske till det sämre, jag vet inte och jag gillar inte ovetandet. Det låter tankarna brottas fritt. 

Sommaren kommer bli fin, men jag känner mig kvar i något jag lämnat. Full av jobb, vänner, upptåg och plugg kommer jag vara upptagen av att inte kännas vid oron. Tills jag kan hitta tbx. Vilse dansar jag mitt i ingenstans. Som när man väl hittat hem, ska man fara igen. 

Allt kändes som så mycket mer. Men här finns ingen som förstår. Bitar i mitt liv som ingen vet av. Tänk om det fans en famn för mig, som kunde vara mer med mig. Jag tror att ni förstod mig. Men jag e   ensam nu. Augusti vart är du?